Stolt och glad!

Jag har fått en utmärkelse av fale artut och jag är så glad för det. Motiveringen var så in i vassen trevlig och jag kände : -Kanon, här är någon som har förstått på pricken vad jag är ute efter :) Har sagt det förut, du beskriver fåren, naturen och vardagen väldigt vackert!

Jag tänker därför ta tillfället i akt att försöka förklara min (eller den jag hört eller en av de gillar, bla bla) devis; Jag lever MED mina barn inte FÖR dom! Mina barn, stora som små är en del av mig (och papporna förstås) men jag har dom bara till låns. Mitt absolut viktigaste uppdrag är att med mycket kärlek lära dom att klara sig i livet och bli goda människor. Det kan jag inte utan att själv jobba på att vara en god människa. Jag tror inte heller på att barnen på nåt vis leker vid sidan av och att vi bara gästspelar i varandras världar ibland. Däremot känner jag att det är viktigt att jag gör saker jag gillar för mig själv, stickar, tränar, går kurser osv, barnen får egen tid med kompisar och mannen i huset likaså. Men så GÖR vi saker tillsammans vi dukar bordet tillsammans, tittar på Bolibompa tillsammans, jympar tillsammans osv. Kort sagt vi lever tillsammans! Men också, livet är så kort, va rädd om tiden vi har tillsammans! Den tid barnen är små är så kort i förhållande till vad som kommer efter. Vi kanske inte alltid måste så himla mycket, det kan räcka med att stanna upp på vägen hem och tillsammans kolla in haren som springer här bakom, a moment of silence and reflection. Så där kära T, jag hoppas att du förstår lite vad jag försöker förmedla.

Jag tänker skänka utmärkelsen vidare till två personer, till Linda som gör så vackra saker men mest för hennes mod att göra något nytt.
Jag tänker också skicka den till Erika som inspirerade så på sin föreläsning att jag anmälde mig till Ullkursen på Hemslöjdsföreningen.
Ha nu en härlig helg, både ni som är lediga och ni andra som liksom jag, jobbar :) Kram från Trollmorsan